Lyckade sluta röka-historier

Nikotinberoende är den största enskilda faktorn som bidrar till att det blir svårt för de människor som försöker sluta röka. Konsumtionen av denna substans har lett till att utvecklingen av ett beroende utvecklats väldigt fort och därmed lett till en sämre omdöme. Alla rökare som har försökt sluta är väldigt medvetna om detta fakta. Att beslutet att sluta röka kan vara relativt enkelt, det enda du behöver göra är att fimpa din sista cigarett, kasta iväg ditt sista paket och så är du klar. Det gäller åtminstone till den stunden du tänker att du bara ska röka en sista då det har varit en kämpig dag eller kanske tog du en öl eller kaffe och behövde bara tända en cigarett efteråt. Att hitta på ursäkter och rationalisera dina dåliga beslut blir lätt väldigt enkelt efter det att abstinensen börjar sätta in och på grund av detta misslyckas många med att sluta röka.

Det finns emellertid otaliga andra som lyckats ta sig igenom röksuget och begären, bekämpat sitt missbruk och uppnå målet om ett hälsosamt och rökfritt liv. Men det finns olika vägar som leder till detta mål, kanske så mycket som det finns människor som lyckats sluta röka, men oavsett exakt metod som används kan det hända att sluta röka framgångsberättelser vara en stor källa till motivation för dem som är i början av resan.

Harvey

”Efter 10 år av beroende tog det mig bara 10 dagar att sluta på riktigt”

Kring år 2015 var jag redan vad du kunde kalla en veteranrökare, med mer än tio år av att rökning bakom mig. Jag njöt av känslan som cigaretterna gav mig, så jag hade inte riktigt funderat på att sluta röka innan jag började märka den irriterande hostan som inte ville ge med sig. Efter en tid besökte jag min läkare och även om det visade sig att det inte var någonting allvarligt, kunde läkaren omedelbart säga att jag var en storrökare bara genom ljudet av min andning. Då slog det mig, jag hade aldrig tänkt på rökning på det sättet utan det hade bara varit något jag njöt av och trots att jag var medveten om dess konsekvenser tänkte jag aldrig riktigt på dem och om något hände med mig skulle jag bara kunna skylla mig själv.

Dessa tankar stannade med mig ganska länge, men jag var fortfarande inte redo att verkligen överväga att sluta på riktigt. Under den sommaren åkte jag till Norge med min fru för att besöka hennes familj där. En dag gick vi på vandring och under en paus tände jag en cigarett, satte mig och tittade på naturen runt omkring mig. Jag hostade fortfarande lite så jag började tänka på att röka och förmodligen för första gången någonsin tänkte jag på det som ett missbruk. Något jag inte föddes med och något jag kan leva utan. Det verkade som ett konstgjort problem som jag skapade för mig själv och att vara där i den orörda naturen kände jag en önskan att komma tillbaka till mitt sanna jag. Jag visste inte vad exakt det betyder eller vad jag ville ha, men jag var säker på att sluta röka var ett steg i rätt riktning. Jag kunde bara inte skaka av känslan av artificitet och meningslöshet i mitt missbruk.

Det var den sista cigaretten jag rökade. De återstående tio dagarna i Norge var förmodligen de svåraste i mitt liv, suget var riktigt starkt och det var en riktig kamp att hålla mig från att i panik springa till affären för att köpa ett paket. Men jag gjorde det. När jag kände röksuget och var nära att ge upp började jag bara gå i bergen, fokuserade på naturen runt mig och försöka ignorera begäret. Dag för dag blir det lättare och när vi återvände till Manchester visste jag att efter tio år var jag slutligen fri från mitt missbruk.

James

“Att sluta röka är som att kämpa med att återställa det dummaste beslutet du någonsin gjort”

Jag började röka på grund av riktigt riktigt fåniga orsaker och jag skäms inte över att säga det. Främst på grund av att jag. inte riktigt tror att någon börjar röka på grund av någon bra orsak, det. är alltid bara dumt. Jag började någon gång under högstadiet, kommer inte ihåg exakt när, men jag kommer ihåg att under denna period gick jag igenom min ”bad boy”- fas. Cigaretter hörde ihop med min image och stil under denna period, jag tyckte det såg bra och coolt ut, och om jag ska vara ärlig så tyckte även tjejerna det. Det blev en del av min identitet, skinnjackan, cigaretten och allt som hör till.

Åren passerade och mina dagar i högstadiet likaså, och därmed även min bad boy image. Rökning var fortfarande något som kunde hjälpa mig att få tiden att passera när jag väl jobbade inom transport. Jag var beroende, men ändå kändes det fortfarande sonen viktig del av min identitet. Om något gick fel eller om jag kände mig ängslig över något var det enda som behövdes att jag tände en cigarett och plötsligt fick jag en boost av självförtroende som jag annars ofta saknade. Jag tror att det var en av de största faktorerna i mitt beroende. Tanken att sluta kom tusentals gånger och under åren har jag börjat känna igen och hata resultaten av min långa karriär som rökare, smaken som är kvar i munnen, sättet mina kläder och lastbil luktar, den ömma känslan i halsen som inte ens kan stoppa mig från att tända en ny cigarett så fort jag kliver upp från sängen. Men jag kunde inte sluta. Jag försökte otaliga gånger, jag slängde iväg mitt cigarettpaket, eller bestämde mig för det paket jag har nu kommer bli mitt allra sista, men samma dag var det samma historia. Jag slutade röka på kvällen och köpte ett nytt paket påväg till jobbet.

Jag tror att det svåraste för mig var känslan av självförtroende, någon slags identitet som jag fått av rökning eller bara av att hålla en cigarett. Så jag bestämde mig för att det var något jag behövde handskas med först. Jag köpte ett ton av nikotinplåster att för att handskas med mitt beroende och slutade direkt. Om jag ska vara ärlig tror jag inte att plåstren hjälpte alls under mina första dagar utan cigaretter. Varje gång en liten sak gick fel blev jag galet arg och började tänka på cigaretter vid exakt samma ögonblick. Då och då gav jag med mig efter mitt röksug men jag försökte alltid hålla det till ett minimum. Med tiden blev det allt lättare och jag började använda färre och färre plåster. Det tog mig omkring tre månader totalt men efter det har jag varit rökfri i nästan ett år. Att sluta röka var rena rama helvetet men det var något jag behövde göra för att betala tillbaka för det dummaste beslutet jag någonsin tagit.

Jim

“Det var 12 tuffa veckor men det var värt det”

Jag började röka relativt sent jämfört med andra rökare jag känner. Jag närmade mig redan 25 när jag först började och om jag ska vara ärlig kan jag inte riktigt komma på varför. Då tänkte jag inte så mycket på det utan hade den där ”jag kan sluta när jag vill”- mentaliteten. Kanske var det sant. Senare, när jag började jobba på ett kryssningsfartyg, blev rökning jag och mina kollegor gjorde för att få tiden att gå, speciellt när vi jobbade nattskift och det inte fanns något annat att göra. Det var troligtvis då det både blev en vana och ett allvarligt beroende.

Jag bytte jobb flera gånger men rökningen förblev. Det var en kort paus från en hetsig dag, fem minuter jag hade för. mig själv och jag njöt av det. Det tog lite tid för mig att förstå hur det påverkade min kropp och min hälsa. Jag märkte hur jag lättare blev trött när jag gick upp för trapporna och hur mina lungor brann när jag sprang. Varje dag började jag märka av mer och mer saker, kanske blev jag till och med lite paranoid – håller mina tänder på att bli gula? Det är någon konstig känsla i mitt bröst, jag hostar lite, kan det vara något allvarligt?

Under tiden bidrog den konstanta rädslan att något skulle kunna gå ordentligt fel till tanken att sluta en gång för alla kändes bra. Jag förberedde mig för det, satte ett datum och kände mig redo. Sen kom dagen jag skulle sluta och jag sköt på det en vecka, sen en till vecka och snart hade jag gått ytterligare ett år som rökare. Jag kände mig så deprimerad av mitt misslyckande att jag vid en punkt bara bestämde mig för att ge upp. Sen hände samma sak igen, jag blev mer och mer orolig över min hälsa och möjligheten att något kan gå otroligt fel så jag bestämde mig för att försöka sluta igen, men denna gång med hjälp av några sluta röka hjälpmedel. Jag försökte med e-cigaretter men det kändes som att jag inte kom någon vart. Jag rökte fortfarande, fick fortfarande mitt nikotinbehov uppfyllt och det var ganska lätt att bara tända en riktig cigarett när jag glömde min e-cigarett eller när den laddat ur.

Jag bytte därför rutin till nikotintuggummin och plåster, men det rådde ingen bot mot mitt behov att röka en riktig cigarett. Tuggummina smakade även äckligt och plåstren gav mig en lätt men irriterande klåda. Vid denna tidpunkt kände jag mig hopplös så jag bestämde mig för att kontakta min läkare. Jag mådde uselt, kände mig som någon som är helt beroende av droger och var helt utan idéer för hur jag skulle lyckas sluta när hon nämnde Champix. Helt ärligt så hade jag ingen aning om att det fanns ett läkemedel för att sluta röka som inte innehåller nikotin och jag var extremt skeptisk mot det. Min doktor menade dock att många som prövar Champix lyckas med att sluta röka men jag fortsatte tänka att om en överdos av nikotinplåster och tuggummin inte hjälper, hur skulle då denna nikotinfria behandling hjälpa mig.

Jag var skeptisk men läkaren gav mig ett recept och berättade om behandlingen. Eftersom jag redan testat allt tänkte jag mer och mer på att testa Champix så till slut köpte jag ett start-pack och påbörjade behandlingen enligt bipacksedeln. För att hålla mig kort – jag var chockad, jag hade aldrig förväntat mig att Champix skulle vara så effektiv. Det första jag märkte av var illamående och min första instinkt var att sluta med behandlingen eftersom den endast gjorde saker värre. Jag började även röka instinktivt när illamåendet kom. Jag bestämde mig dock för att fortsätta med behandlingen, åtminstone för en till vecka eller så. Min åsikt förändrades dock inte – jag var säker på att Champix var en onödig medicin som endast gjorde mig illamående. Något annat förändrades dock, jag började mindre och mindre tycka om att röka, smaken blev äcklig och lukten, speciellt på morgonen var tillräcklig för att göra mig illamående.

Till sist började jag faktiskt tro att det fanns någon sorts sanning kring denna behandling och valde att fullfölja de 12 veckorna av behandlingen. Det var inte lätt. Illamåendet var mer eller mindre konstant och trots att det var någorlunda mildare i de senare stadierna av behandlingen och jag även upplevt några andra mindre trevliga biverkningar av behandlingen blev jag helt fri från mitt nikotinberoende i slutet av min behandling. Jag har aldrig tänt en enda cigarett sedan dess och behandlingen förändrade verkligen mitt liv till det bättre och när jag tänker på det hälsosamma liv jag har framför mig vet jag att de tolv veckorna av slit var värda det.